flickamellie

.

.

.

Det tog ett tag för oss att smälta att hon skulle få glasögon, men efter någon vecka började vi tänka mer på fördelarna som skulle kunna komma då hon får bättre syn. Bland annat att vi kanske skulle få bättre kontakt och att hon skulle få ett större sak intresse.

.

.

.

Dock så tror jag vi hade lite för höga förväntningar på hennes reaktioner då hon skulle få på sig brillorna, vi trodde nog att hon nästan skulle hoppa upp ur stolen och skrika: Wohoo jag ser , Är det så här ni ser ut? och kanske dansa runt lite som bebisen i kaviarreklamen :) Men så blev det ju såklart inte, snarare tvärtom. Från att ha varit en ganska glad bebis på slutet som kunnat bjuda på några leenden om dan så blev hon väldigt allvarlig och har än idag inte gett oss ett enda riktigt Mellie leende.

.

.

.

Först nu, när det gått någon månad börjar vi se lite reaktioner. Vi märker att hon verkligen tittar på oss och på saker runt omkring i rummet. Sen ser hon mycket gladare ut, hon ler med hela sitt ansikte istället för med munnen som tidigare. Så sakta men säkert kommer framstegen med synen.

.

.

.

Nu till det tragiska, folket!

.

.

.

Innan Mellie fick sina glasögon såg hon ganska normal ut, iallafall om man inte visste hennes ålder så vi fick inga större reaktioner på henne då vi var ute bland folk.

.

.

.

Idag är det tvärtom, det känns som jag går med en elefant i koppel då jag är ute. Vart vi än går så tittar folk, och pekar eller skrattar. Tro mig det finns till och med dom som börjat grina då dom sett henne:) Många frågar varför hon har glasögonen på sig och om dom är riktiga.

.

.

.

En del har gått in i hyllor på affärerna då dom inte kan sluta stirra.

.

.

.

Jag kan ha en viss förståelse för att det är ovanligt att se ett så litet barn med glasögon men jag kan verkligen inte förstå denna hysteri som blir kring oss vart vi än befinner oss idag.

.

.

.

Från början tyckte jag att det var väldigt jobbigt med alla reaktioner och ville nästan inte ta med Mellie om vi skulle någonstans, men idag är jag nästan tvärtom. Nu tar jag med henne utan att skämmas och väljer hellre att göra situationen pinsam för dom som beter sej illa.

Som när jag satt på tågstationen i Sundsvall, då hörde ett gäng bakom mig sitta och viska om Mellie så jag vände mig om och kollade. Då pekade en av tjejerna på Mellie och ville att dom andra skulle kolla så jag lyfte fram henne och sa åt dom: Kolla då om det är så himla intressant...Tror det blev lite jobbigt för dom faktiskt :)

.

.

.

Det är kanske bara att försöka vänja sig, förmodligen är nog det här bara en försmak av vad som komma skall :( inte lär det bli mindre blickar om hon dessutom hamnar i permobil och sitter och dreglar....

.

.

.

.

.