Att känna sig utanför...
Ibland känns det som att det är enklast att hålla sig här på sjukhuset, för här känner vi oss inte annorlunda.
Vi tog våran första gemensamma permission igår, jag, Matte ocH Joline. Passade på att åka hem i det fina vädret, där passade vi på att grilla lite fläskfile, hoppa på studsmattan, gosa me mina katter och mådde hur bra som helst :) sen på kvällen tog vi med Joline på circus. På kvällen fick jag sitta i min egen soffa och sova till en wallander film..finns inge skönare än det. Saknar ofta det då man sitter i våra fotöljer här på kvällarna med personalen sittandes tätt in på, inte direkt läge att somna framför en film och snarka högt.
Sen idag slappade vi hela dagen tills vi skulle på Jolines dagisvernissage och picknik.
Det var så klart massvis med folk där och jag började känna mig obehagligt till mods. Där satt alla med sina familjer i gräset och alla verkade så nöjda och glada.
själv satt vi med en konstig känsla, att vi inte passade in. Hade allt varit normalt skulle vi oxå har varit jätteglada, sitta i gräset, men hos oss saknades det en liten familjemedlem. Jag kände mig väldigt bitter då jag såg två andra mammor som jag haft lite kontakt med innan som även dom skulle få sina barn i samma veva som mig. Samtidigt kände jag mig jättenyfiken och hade gärna velat gå fram och kollat och jämfört deras barn med Mellie.
Men det är ju väldigt spännande att se hur en situation kan förändra människor så mycket. Vi som tidigare alltid gillat att vara med där det händer något och att träffa folk väljer hellre att vara hemma ensamma eller att bara umgås med familj och släktingar. Bara för att slippa känna sig annorlunda och för att man märker att folk blir obekväma i våran närhet.
Nu är jag iaf tillbaka här hemma på sjukhuset i tryggheten.
Här fortsätter Mellie att sköta sig exemplariskt. Hon har inte haft CPUP:en sen den 31/6 kl 10.00 vilket är ett enormt framsteg för henne. Hon blir även bara bättre och bättre på att amma och nappa på flaska.
Sen både sover och äter hon numera utan att svaja i saturationen.
Jag hoppas verkligen att det håller i sig den den här gången, även om det inte är speciellt troligt om man jämför med tidigare gånger.
Bör nog snarare räkna med ett steg framåt och två bakåt :(
Men vi håller både tummar och tår för att jag ska ha fel där.
/Anna
