flickamellie

Som säkert dom flesta som läser den här bloggen vet så har vi fått flytta hem med Mellie.

Det är nog två månader sen vi vågade ta steget, som vi lämnade tryggheten på sjukhuset för att försöka leva som en relativt normal familj här hemma.

Men vårt liv känns allt annat än normalt här hemma trots att ”lilla fröken” sköter sig kanonbra för det mesta.

 

Det ska tydligen vara tungt att vara småbarns förälder, det är jag verkligen inte sen med att skriva under på.

Vissa dagar är jag så otroligt trött och känner att jag har lust att hoppa av det här tåget.

Jag får en känsla av att vara en fånge, eftersom jag själv har valt att begränsa mig pga av alla rädslor som finns.

Inte ens en minut skulle jag lämna Mellie utan uppsikt, vi bär runt på henne från morgon till kväll.

Jag är otroligt rädd att vara själv med henne, för tänk om det händer just då?

Kommer jag att klara av att ge henne HLR då? Trots att jag fått gå kurs med en läkare för att kunna det så tvivlar jag på att jag kommer minnas i vilken ordning det var man skulle blåsa och trycka, kommer förmodligen stå som ett fån och inte veta vad som ska göras.

Inte heller vill jag åka bil med henne själv vilket också bidrar till att man hela tiden har en känsla av att vara väldigt låst. Jag är ju van vid att åka vart jag vill när jag vill då Matte jobbar eller helt enkelt känner för att ta en tripp till Birsta en regnig dag, nu är jag totalt beroende av att hela tiden ha andra människor runt omkring mig.

 

Som tur är så har vi blivit beviljade en slags ”sjukskrivning” så båda får vara hemma så länge det känns olustigt att vara ensam. Det är otroligt skönt även om vi stundvis går varandra på nerverna oxå :)

 

Hur går det nu då då för lilla Heffaklumpen Mellie?

Hon växer så det knackar, mest på bredden dock. Det finns både en och två bilringar på den tjejens mage.

Fram till för ca tre veckor sen har vi trott att hon var blind och att vi aldrig skulle få någon respons från henne, så vi gick till ögonläkaren som trodde att hon såg men även hon sa att det inte var lätt att veta.

Mer än så behövdes tydligen inte för som vanligt med Mellie så vänder allt från ena dan till den andra, det tog bara någon dag så började hon kolla på oss, följa saker med blicken och hon började bjuda på lite leenden då och då :) visserligen ganska sparsamt men man får vara glad för det lilla.

Så från att ha haft en blick som bara var dimmig och tom så har vi idag en ganska nyfiken liten tjej som kollar runt och är ganska nyfiken på sin omgivning. Förklaringen på detta skulle kunna vara att dom som har olika problem som Mellie haft måste koncentrera sig så hårt på överleva och ta sig igenom det onda så dom lägger all fokus på det istället för på synen.

 

Ungefär i samma veva så hittade hon sina händer. Tror hon sög konstant på fingrarna under ett par dagar, blev nästan som besatt :)

 

Det är verkligen så att vi får vara glada för det lilla, och försöka acceptera att allt kommer att ta så mycket längre tid för henne än det gör för normala barn.

Läkarna vågade säga att dom är ganska säkra på att hon kommer att ha något funktionshinder men dom har ingen aning om hur stort det handlar om.

Dom känner sig också ganska säkra på att hon kommer att kunna krypa, sitta och gå nån gång men så klart mycket senare än andra barn.

Det känns ju såklart tungt att höra, vi vill ju fortfarande höra att vårt barn är som alla andra barn, att hon bara hade en lite tuff start på livet, men samtidigt vet vi ju att det är något fel på henne och man försöker att lära sig att acceptera det. Vissa dagar går bättre än andra...

 

Ibland håller vi på att bli tokiga på aldrig få veta, varför kan inte nån bara säga vad som är fel på vårt barn?

Vi har ingen aning om hur vårt liv kommer se ut, ska vi bli tvingade att ha assistenter i våra liv, i vårt hus , i vår soffa så länge Mellie bor hemma??

Ska vi skaffa enplans villa så permobilen hon ev ska ha tar sig fram så lätt som möjligt?

Kommer vi någonsin kunna prata med vårt barn?

 

Jag uppskattar dom små stunder jag har tillsammans med Mellie då jag klarar av att bara låta henne vara Mellie, då jag kan njuta av att titta på henne utan att fundera över framtiden, om hon ser annorlunda ut och om hon beter sig onormalt.

Men oftast är jag inte så stark att jag klarar av det.

För framtiden återkommer ständig i våra tankar, och man blir hela tiden påmind om verkligheten.

Det finns stunder som är extra jobbiga, då vi träffar jämnåriga barn är ett exempel. Det är en pina, eftersom vi bara sitter och jämför hela tiden. Efteråt är man oftast helt matt i kroppen och mår ganska dåligt eftersom saker blir ganska uppenbara. Självklart tycker jag att det är jättekul att träffa kompisar och deras barn även om jag tycker det är lite jobbigt :)

 

Värst va gnälligt det blev då :)

 

Mellie gör så mycket bra saker som vi blir glada av också, när hon ler tex så blir blir man helt varm i kroppen.

Hon har även börjat snacka lite, mest låter det såklart som att hon skäller på oss men det kommer iaf ljud så hon kommer undan med den taskiga attityden.

Till och med att hon har börjat grina gör oss glada :) Såklart tycker vi ju lite synd om henne att hon har ont i magen men ju mer humör hon visar desto normalare verkar hon. Så dom här fem riktiga grin episoderna har varit guld värda.

 

En annan sak hon börjat med är att ta tag i våra händer om vi håller fram en hand framför hennes ansikte, och hon är nästan helt stadig i nacken om man jämför med för några veckor sedan då huvudet bara hängde å dinglade.

Osv osv....

Jag kan nog fortsätta en evighet med att beskriva alla små mini framsteg som hon lyckats göra på slutet...

Men jag tror jag avslutar det här inlägget med att säga att Mellie gör enorma framsteg just nu och vi är riktigt stolta över vad hon klarar.

Från och med nu kommer nog den här bloggen mest handla om vad hon lär sig eller inte lär sig.

 

/Anna