Det perfekta slutet...
....................................................................................................
....................................................................................................
I natt lyckades dem, vilka dem nu är att knäcka mig, min kropp slutar inte skaka och verkligheten är som bortblåst. har haft små stunder då man kan tänka men mestadels tomhet bara.
I natt dog Mellie en stund igen, och precis då var det så självklart det var det perfekta slutet på just den här dagen, och på något sätt kändes det rätt, kändes som att hon äntligen kommit fram, dagen var upploppet och natten var målgången, Jag minns mig ångrade bittert att jag inte sagt hej då. Att jag hade valt att låta henne ligga i sängen istället för i famnen, jag ångrade att jag sagt åt Anna att stanna hemma istället för att komma ner.
Efter att ha haft 6 andningstopp mellan 22.00 och 23.00 så fick hon antibiotika och CPAP, och det verkade ha lugnat ner sig, Läkaren kändes trygg och den här otrygga dagen verkade äntligen lida mot sitt slut, Pulsen började gå ner och man började slappna av. Sen plötsligt ungefär 02.30 så stannar Mellie, hon lägger bara av, hon ger upp. Jag kan inte röra mig, Kroppen börjar skaka och jag sitter som förstenad och ser på medan sköteskorna förtvivlat kämpar febrilt med att få igång Mellie igen, Larm går läkare kommer inspringande, mer folk kommer, Jag vet inte vilka dem är, vad som händer och jag känner hur det sista av mitt hopp lämnar mig.
Mirakulöst nog får dem igång Mellie igen, Jag hör henne skrika till, jag ser på övervakningen hur pulsen faktiskt finns där, det känns overkligt, jag har redan accepterat att hon är död, det är ju som sagt det självklara slutet.
Samtidigt nu en halv dag senare börjar man inse att det är ett test, omständigheterna kring detta är märkliga, Just den sköterska som skulle arbeta natt var HLR instruktör, hon var även bestämd och sa ifrån mot sin chef om arbetsförhållandena för natten, hon accepterade inte att dem skulle vara 2 sköterskor utan krävde ner en 3’e, hon krävde att dem möblerade om för att göra saker och ting mer lätt tillgängligt. Jag är övertygad om att hon räddade livet på Mellie inatt, utan hennes insikt hade förhållandena varit betydligt tuffare och jag tror inte Mellie skulle ha klarat sig.
Nu är vi förflyttade till IVA, Läkaren som var med under natten är ganska övertygad om att det var kramper, vad nu det betyder, hon sa iaf att det gick att behandla.
Jag tror inte längre att vi kommer härifrån med ett Mellie vid livet, det enda jag kan tänka är att om detta är ett test, så har jag nått botten nu. har hela tiden trott att det inte går att hamna längre ner, men i natt träffade jag botten.
Nu vet jag hur det känns, hur hopplöshet känns....
....................................................................................................
.....................................................................................................
/ Mattias
