En Berg och Dalbana...
....................................................................................................
....................................................................................................
Ledsen att vi inte uppdaterat bloggen på ett tag.
Här kommer en liten redogörelse vad som hänt senaste veckan.
Efter det mysiga badet som vi skrev om i sista inlägget tyckte tjejerna här att det var dax att vi fick flytta ihop med Mellie, så nu bor vi fyra i ett minimalt rum här på avdelningen :) känslan att få vara själva som en familj efter så lång tid är obeskrivlig. Vi kan själva välja när vi vill ta upp henne utan att behöva be någon om hjälp med alla slangar och vi kan ligga flera timmar med henne i sängen och titta på tv samtidigt som man bara myser :)
Vilket är en ganska normal tillvaro för dom flesta som kommer hem ganska direkt efter födseln, medans det är ren lyx för oss som suttit tiimar och hållit Mellie i en fotölj i ett rum fullt av andra barn, föräldrar och sköterskor.
Jag tror att vi under dom första dagarna vågade hoppas på att vi under en snar framtid skulle få komma hem igen.
Dock så vart det en kortvarig lycka för oss....
Andra natten kommer det in en sköterska och en läkare och väcker oss. dom berättar att Mellie hade haft andningsuppehåll. Vi får följa med till samma undersökningsrum som vi hamnade i första dagen då vi kom hit och helt plötsligt har vi hamnat på ruta ETT igen....
Nålar sätts och prover tas, hon får tillbaka EKG och CPUP.
dom tar bla ett prov från hennes ryggmärg för att se om det är en hjärnhinneinflammation.
Den natten blev det inte mycket sömn och hela dan efter gick man i en dimma och kände att man snart inte klarar något mer...
Här har vi ett tydligt exempel på att hoppet är våran värsta fiende... Så fort vi börjar tro och hoppas så är det som att nån snabbt vill ta ner oss på jorden igen.
Hur som helst så efter den vanliga luddiga informationen från våra läkare så vet vi dom ev har hittat lite vita blodkroppar i nått rör som kan tyda på någon infektion. Mer prover tas och det slutar med att dom hittar att Mellie har en ovanlig E coli bakterie som är resistent mot nästan alla antibiotika. Fast det finns tydligen ett som biter iaf som hon är insatt på nu och den får hon genom en kanyl i skallen :(
Det tråkiga är att denna bakterie inte har något att göra med hennes övriga sjukdomsbild, utan det här var bara en liten bonussjukdom som vi fick på köpet för att göra livet mer surt för oss.
Nu är vi isolerade på vårat jättestora rum eftersom dom är livrädda att bakterien sprider sej på sjukhuset. Det är nämligen vi som tog sjukhusets oskuld då det gäller just den här bakterien. (det kan vi ju iaf få skryta med)
Efter ett dygn valde läkarna att Mellie skulle få plocka av sig CPUP:en igen eftersom hon inte visat några mer tecken på att ha fler andningsuppehåll. Men EKG:t får hon behålla så vi har bra övervakning på henne. Så nu är vi på väg upp igen.
Förutom det som hände där på natten har hon inte visat några tecken på att hon skulle må sämre och hon får bo med oss på rummet igen :)
Sen har vi varit iväg och gjort hennes magnetröntgen på hjärnan som vi kommer få ett preliminärt svar på idag men dom ska ju även kolla den i Stockholm. Jag håller tummar och tår på att den inte visar något, vill verkligen inte att dom hittar felet i hennes hjärna.....
Återkommer då vi vet mer.
....................................................................................................
....................................................................................................
/Anna
