En dag utan drama med mycket tankar..
....................................................................................................
....................................................................................................
Idag har det varit en stillsam behaglig dag på Avd 45. ingen drama.
Tempot här under helgen har trappats ner rejält nu då dem flesta inlagda fått frisedel, Vi är 4 familjer kvar tror jag. Dagar som dessa börjar man fundera en hel del. Livet här i bubblan har fått en att känna sig väldigt distansierad från verkligheten. Det känns som ett nytt liv nu. ”Hemma” känns borta och sköterskorna känns som familj, sjukhuset som hem. Kommer det någonsin bli igen som det var innan? Jag tror inte det, den här resan slutar på någon annan destination. Det verkliga gamla livet fortsätter och man måste försöka vara delaktig men det är svårt att bry sig om det.
Jag har slutat helt ställa googlediagnoser, funderingarna går nu i riktningen
”Kommer hon att överleva?” om hon gör det kommer hon då vara ”normal”?
Vi vet ju inte varken det ena eller det andra. Dem har skrivit i en journal tidigt att hennes överarmar känns lite korta, vad betyder det? Kommer hon lära sig prata?, gå? le? Läkarna kan inte säga något?
Hur kommer livet se ut då vi kommer härifrån?
Just nu genomgår bolaget där hemma i gamla livet en kris, vilket hade behövt min fulla fokus. Jag har försökt koncentrera mig vid tillfällen men det går inte, dem senaste 6-7 åren har det haft mig till 200% och legat väldigt nära hjärtat, nu känner jag mig likgiltig, jag ingen aning, kommer Vinken ens finnas kvar då vi kommer härifrån? och spelar det någon roll? Jag har redan kommit fram till att livet aldrig kommer vara detsamma, kanske det är dags för ett karriärbyte också? Det känns väldigt konstigt att gå från att känna att man har kontroll över sitt liv till att gå till den raka motsatsen. Hur kunde de bli såhär?
Det är tur att man har Joline! Hennes livsglädje, glittrande ögon och leende lyfter mig alltid oavsett vart jag än befinner mig!
Imorgon blir en dag precis som denna men på måndag skall vi träffa och prata med ambulanspersonalen som tog hand om Mellie, dem skall berätta vad som hände, hur dem upplevde det och självklart vill vi tacka dem för allt dem gjorde!
.
...................................................................................................
.....................................................................................................
/ Mattias
