....
Det sägs att det sista som lämnar en är hoppet. Då är det inte mycket kvar av mig för jag har inget hopp längre, jag har gett upp.
Jag och Matte har bytt av varandra, han är med Mellie och pratar om att det allt ordnar sig och att hon inte alls ser konstig ut. Medans jag sitter här hemma och googlar syndrom för att få veta vad som är fel på henne.
Det jobbiga är att jag tror verkligen inte att vi kommer lämna sjukhuset med något barn. Tror inte att hon kommer överleva det här.
Så för mig är den viktigaste frågan just nu hur jag ska hantera det. Enklaste vägen är att ta avstånd från henne, inte lära känna henne mer och på så sätt kanske det inte kommer kännas lika hårt då hon dör. För varje gång det händer något nytt med henne blir det allt enklare att ta den vägen, för varje gång avskärmar jag mig mer från henne.
Men mitt hjärta säger att hon förtjänar att ha en familj som älskar henne vad som än händer. Jag borde vara stark och finnas där för henne hur jobbigt det än känns. Hon förtjänar att ha en mamma som tittar på henne och tycker hon är det vackraste barnet i världen, inte en mamma som bara letar fel och ser konstiga ögon, korta armar, mycket nackskinn osv.
Det har snart gått 2 månader sen Mellie kom, det känns som livet tog slut den 21 mars 2010. Det är orättvist för så ska det inte kännas då man får barn.
/ Anna
