Motgång på motgång..
....................................................................................................
....................................................................................................
Det räcker nu!
En gårdag utan drama gav hoppet en knuff i rätt riktning och vi vågade idag lägga Mellie i barnvagnen och vandra ner till huvudkorridoren på sjukhuset med endast en liten mätare påkopplat och äta lunch!
Men såklart så ska det straffa sig igen! Vem eller vad det än är som försöker knäcka ens psyke är väldigt nära att lyckas nu. Man försöker vara stark, behålla lite humor, se lite hopp framför sig. Men snart är det slut, man blir svagare, glädjen försvinner och hoppet förtvinar sakta men säkert.
Vid matning vid 17.00 idag började det hela bra, Mellie sörplar i sig från flaskan som om hon aldrig gjort annat, nästan, livet känns frid och fröjd och plötsligt så kommer det upp en stor boll av slem ur halsen på henne, som jag t o m kan ta tag i och dra ut, som en stor slajmboll, märks att det är tufft men hon rätar till sig. Väljer att gå över på sondmatning efter det och minuterna senare börjar det helt plötsligt rinna mjölk ur näsan på henne och hon börjar bli blå igen får slå på akutlarmet och en sköterska kommer springande och sedan 3 till som jobbar febrilt med att suga ut slem ur näsa och hals på henne och få igång henne igen.
Jag vet inte vad man ska säga, känna eller tycka längre. Börjar känna likgiltighet inför livet i sig. Kan någonting positivt komma att hända snälla!
För jag orkar inget mer, det har gått 6 veckor idag och man vet fortfarande ingenting, ingenting! Kan man inte bara få veta, oavsett vad så man kan mentalt förbereda sig eller bearbeta, Den här konstanta resan mellan hopp och förtvivlan fungerar inte....
/ Mattias
