flickamellie

.

.

Vi hade ju turen att få komma hem lagom tills den riktiga sommarvärmen slog till, vilket var helt underbart. Att kunna åka till stranden eller sommarstället var guld värt.

Tror vi var hemma i tre månader inan oturen slog till på riktigt allvar igen, innan har det bara varit många mindre incidenter som vi ganska enkelt klarat av att parera själva med hjälp av sug.

.

.

Vi hade precis börjat se att vi kanske kunde börja leva ett normalt liv då det hände. Från att vi båda ständigt vakat över henne i drygt två månader började vi sakta men säkert släppa efter lite, bland annat så kunde en av oss få åka på affären, eller hämta Joline på dagis utan att vi var tvungna att vara tillsammans. Jag vågade mig till och med en sväng till Stockholm tillsammans med Mellie och Joline med endast en syster som sällskap.

Så var det även den här eftermiddagen, Matte skulle ut och övningsköra tillsammans med sin syster och var borta nån timme. Allt flöt på bra trots att jag alltid går på helspänn då jag är ensam med Mellie, livrädd att det ska hänga på mig att hon ska överleva om det händer något.

Tillslut kom Matte hem och vi började laga mat. Vi står på varsin sida av Mellie som alltid får ligga i vagn mellan oss så vi har bra koll på henne.

Efter en liten stund hostar hon till och när jag tittar ser jag att hon börjar kräkas, så jag tar i vanlig ordning upp henne som vi brukar göra, vilket nästan jämt brukar räcka för att hon ska styra upp sig. Ganska snabbt märker jag att det är lite allvarligare så Matte får ta över och han vänder henne neråt och trycker på hennes rygg, samtidigt som jag springer upp och hämtar sugen. Fortfarande är det en ganska normal situation hemma hos oss då vi gjort det här X antal ggr sen vi kom hem från sjukhuset, så ännu har ingen börjat få panik tror jag. Men då jag kommer ner ser jag att hon redan hunnit bli blå och vi börjar suga, men jag kände inte att jag fick nån reaktion. Det fortsätter att rinna vätska ur hennes mun och hon är ganska snart helt blå och livlös som förra gången. Matte börjar ganska direkt att göra HLR på henne, medans jag försöker hjälpa en än en gång ganska skärrad Joline bort och ringer efter ambulans.

Skillnaden den här gången är att Matte lyckas få liv i Mellie innan ambulansen kom.

.

.

Han ska ha en STOR eloge för att han är verkligen en klippa då det händer, behåller sitt lugn och klarar av att göra det han ska, medans jag själv blir väldigt uppstressad och förvirrad i dom här situationerna.

Mellie åkte iväg med ambulansen och vi körde efter.

När vi kom in hittade vi henne pigg och som vanligt i ambulans tjejen knä :) som om ingen hänt...

Den enda logiska förklaringen till varför det här hände igen måste vara att hon varit förkyld under en lång tid, nästan en månad och tillslut kanske hon inte orkade längre. Men vi vet ju så klart inte.

.

.

När vi sen hamnade på avd 44 tycker jag att vi fick ett otroligt taffligt bemötande. En enda sköterska sa nått i stil med att det här borde inte hända, ni har varit med om tillräckligt, annars var det inte en enda som överhuvudtaget frågade hur vi mådde. Föra gången vi kom in stod våran kurator i dörren och mötte upp oss eftersom det anses vara en ganska stor sak att behöva gå igenom som förälder. Våran kurator fick inget veta förrän kanske två dar senare. Den här gången var det nästan som att alla tyckte att vi nästan borde vara vana så ofta som det hänt nått med Mellie.

Jag kanske har fel i det jag känner, men borde ingen kollat med oss hur vi mådde?

.

.

Sen så hamnade på en sal utan någon som helst akut förberedning. Det fanns ingen mask och blåsa och inget bord/bänk att utöva HLR på om det hade behövts. När Matte påpekade det för sköterska som jobbade, hämtade hon lite utrustning. Dock så kom en annan sköterska in från 45:an och hälsade på då hon sett på Facebook att vi låg inne igen, och när hon kollade vad dom tagit in så var det bla en mask för vuxna som är helt oanvändbar till en liten bebis.

Skandal kan jag tycka.

Vi låg inne under några dagar för observation men Mellie verkade må bra så vi fick åka hem igen.

.

.

Ett par veckor senare fick den lill damen åka in igen med ambulans, visserligen inte lika akut men hon gav oss ändå en pulshöjning.

Jag och min syster sitter i soffan på kvällen och tittar på tv, vi har Mellie mellan oss och Michis säger till mig att Mellie ser så pigg och glad ut vilket hon gjorde så jag tog upp henne i knät då kände jag att hon var kokhet. Vi tog tempen på henne och den var runt 40 grader. Vilket kunde vara normalt eftersom hon varit och vaccinerat sig tidigare på dan, men det slutade såklart inte där utan hon vart hysteriskt ledsen och verkade må väldigt illa. Vi gav hon lite astmapuffar och sög henne. Men hon verkade inte må bättre så vi ringde avd 44 som dom sagt att vi ska göra om det är något.

Jag förklarade situationen för hon som svarade och bad henne söka en läkare som kunde berätta för oss om vi skulle avvakta eller inte. som svar fick jag att hon inte kunde söka en läkare som hade jour utan hon hänvisade mig att ringa sjukvårdsupplysningen istället eller sätta oss i bilen och åka in till akuten. Jag blev otroligt frustrerad men började känna att vi kanske hade missuppfattat att det var sagt att vi skulle ringa dit för att få hjälp.

Men att ringa sjukvårdsupplysningen kändes inte som ett alternativ då dom inte har en aning om Mellies historia och då inte kan göra en rättvis bedömning.

Inte heller att sätta sig i en bil med ett barn man tror det kan bli mycket värre med och åka 5 mil var ett alternativ. Hur skulle vi kunna rädda henne då, på motorhuven efter vägen eller?

.

.

Så vi valde att ringa ambulans trots att situationen inte kändes helt akut, men våran känsla var att något var fel och hon var sig inte lik.

När dom kom fick vi iaf bekräftat att vi hade gjort helt rätt som ringt till dom, för dom är även till för att komma och ge sjukvård och bedömning i hemmet om det behövs. Mycket riktigt så hade hon jobbigt med andningen då dom lyssnade på henne så dom tog med henne in till sjukhuset. Redan på väg ner efter att hon fått inhalerat adrenalin eller nått i ambulansen piggnade hon på sig.

Vi var otroligt arga över bemötandet vi fått av 44:an i telefonen så vi pratade med läkarna för att reda ut vad som sagts om vi behövde hjälp, mycket riktigt så var det sagt att vi skulle ringa dit om vi var det minsta oroliga och vi har alltid rätt att få prata med nån läkare.

Nu har dom även skrivit det i Mellies journal så att det inte ska bli några missförstånd i framtiden.

.

.

Det var dom två större incidenterna som har varit, och peppar,peppar.. sen dess har det inte hänt någonting.

Idag känns det otroligt lugnt med Mellie igen, och sakta men säkert ska vi väl försöka släppa lite på kontrollen igen. Oron finns ju där hela tiden men man orkar inte finnas där dygnet runt och passa henne båda två. Vi båda har kommit in i en fas då vi känner att det får räcka nu. Händer det så händer det, vi kan uppenbarligen inte styra det. För tydligen så hjälper det ju inte ens att vi båda står 30 centimeter ifrån utan vi hinner ändå inte hjälpa i tid.

Har även kollat upp om vi har större skyldigheter att passa på henne än vad andra föräldrar har, om vi till exempel skulle räknas som vållande till annans död om vi inte finns vid hennes sida varje sekund.

Äntligen har det blivit bestämt att vi ska få lite avlastning, 15 timmar i veckan ska det finnas en sjukvårds kunnig person här som förhoppningsvis kan få oss att släppa taget lite. Matte kan få återgå till sitt jobb som fått stå tillbaka i 8 månader och jag ska försöka hitta på något bra jag också.

-

.

Nästa inlägg tror jag ska få handla om Mellies framsteg. För mycket har hänt även om det många gånger känns som det inte hänt något med henne visa stunder.

....................................................................................................

....................................................................................................

/Anna