Värsta dagen någonsin...
...................................................................................................
....................................................................................................
Här på 45:an är livet fortfarande som en berg och dalbana. Som vi skrev i sista inlägget så väntade vi bara på att Mellie skulle börja äta själv, och efter ett par dagar så åt hon hela mål själv.
Vi fick börja lite smått med Permissioner :) På våran första permission tog vi en liten promenad runt sjukhuset vilket kändes helt otroligt, snacka om FRIHET...
Dagen efter bar det av på våran första dagpermission, då passade vi på att åka hem till Härnta så Mellie fick spana in vart hon bor. Vi hann även med att käka lite middag hos hennes farmor innan vi var tvungen att infinna oss på sjukhuset igen.
Under dom här dagarna känns det som vi för första gången hade ett liv igen igen och det kändes som att allt var på väg att ordna sig för oss. För oss handlade det bara om dagar innan vi skulle bli utsläppta på allvar.
Så inte helt oväntat vill läkarna den 19/4 att Mellie ska åka hem på sin första nattpermission och vi är så klart inte sena att haka på den idèn :)
Sagt och gjort så åker Jag och Mellie hem till Härnösand. Väl hemma känns ju det mesta lite skumt så klart,jag har ju inte varit hemma på nästan en månad och plötsligt står man där innanför dörren med en unge i famnen och vet inte riktigt hur man ska bära sig åt.
Men allt flyter på bra, och jag och Matte tar vagnen och promenerar upp till en STOLT storasyster på dagis som får visa upp sin lillasyster för alla kompisar och fröknar. Som hon har väntat på att få hem sin Mellie.
På eftermiddagen fick Mellie lite besök, Mahsa och Marcus kom förbi med lite paket och sen kom farfar och Bodil på kvällen så det var verkligen full fart tills läggning :)
Så är vi framme vid den mest fruktansvärda stund i mitt liv...
På morgonen kliver jag och Mellie upp före dom andra så hon får äta i lugn och ro. Sen väcker vi Joline och går ner för att fixa frukost innan hon ska på dagis. Jag lägger Mellie i soffan på en kudde, och går iväg för att göra iordning flingor och mjölk till Joline. Någon minut senare får jag en konstig känsla, går fram till Mellie och petar på henne. Hon tittar upp som vanligt och det verkar inte vara något konstigt, så jag går tillbaka och ordnar med frukosten. Joline slår huvudet i bordet så jag tröstar henne nån minut innan jag går ut i matrummet igen med frukosten.
Jag tittar på Mellie och ser att hon ligger helt blå och livlös, så jag sliter tag i henne och försöker få henne att vakna genom att lägga henne på min arm och dunka henne i ryggen samtidigt som jag skriker till Matte att han måste ringa ambulans.
Ingenting jag gör hjälper och Matte tar över och lägger henne på bordet då han kommer ner.
Han blir instruerad av SOS hur han ska göra HRL på henne, men det händer fortfarande ingenting. Mellie ligger fortfarande helt livlös och bl där på bordet....
Här någonstans är vi rätt övertygade om att hon redan är död.
Joline sitter på golvet gråtandes och är helt panikslagen, så jag bar över henne till Erik. Sen minns jag att jag satte mig på gatan och lyssnade på sirenerna från ambulanserna som man hörde hela vägen från stan och upp..
Det kändes som en evighet.
Ambulanspersonalen sprang in och hämtade Mellie sen åkte dom iväg med henne. Vi fick åka med en annan ambulans efter utan att veta under hela vägen om hon levde eller inte. Men vi var som sagt nästan övertygade om att hon inte levde.
Jag vet inte om vi kom fram till sundsvall snabbt eller inte men det kändes som vi åkte och åkte...att vi aldrig kom fram.
Väl framme berättar killen som körde att dom fått veta att hon börjat skrika på vägen ner till sjukhuset. Vilken känslostorm, först är hon död, sen lever hon iaf för stunden för hon kan ju lika gärna ha hunnit dö innan vi kommit in på sjukhuset där hon låg.
Men hon är stark Mellie, hon överlevde det här oxå. Efter ett tag fick vi komma in och träffa henne och hon såg nästan ut som vanligt igen.
Som det verkar idag så har hon inte tagit skada utav det som hände. Vi har kollat hjärnan två ggr med EEG efter.
Så i dagsläget är vi nästan tillbaka på ruta Ett igen. Instängda på ett rum på avd 45 uppkopplad med massa kablar som plingar i tid och otid.
Den enda skillnaden är att vi som familj har blivit ännu skörare, för tillfället har man inte så mycket hopp kvar. Tidigare har man längtat efter att få flytta hem igen, men idag skulle vi inte ens våga tänka tanken att leva utan övervakning och personal som finns runt omkring 24 timmar om dygnet.
....................................................................................................
....................................................................................................
/ Anna
